Nu börjar hjärnspökena komma.. 

just nu känns allt hopplöst, medan jag egentligen borde vara super glad (vilket jag såklart är) för att vi ÄNTLIGEN kört igång med ivf2. Men nu går tankarna runt i huvudet och jag känner mig mest ledsen och gråtfärdig! Varför skulle denna ivf fungera när första inte gjorde det och dom 3fet vi gjorde också gick åt helvete trots perfekta intakta embryona! Helvetes jävla livmoder som inte fattar hur man samarbetar! 

Som sagt allt känns just NU bara skit.. Men det kan likväl vara så att hormonerna spökar och förrvärrar min oro..